Att få ståpäls framför ett skyltfönster i Dorotea
Vi hade stannat i Dorotea en dag, Farbror Då, Farbror Nu – och jag.
Relaterat
Bildextra:
– Äsch, det handlar ju bara om ett skyltfönster. Och några svartvita fotografier från 1960-talet. Tänk dig för!
Exakt så hade Farbror Nu sagt lite hånfullt från min ena axel.
Jag tittade över mot den andra sidan av E 45:an.
Där, mitt i lunchrusningen, gapade tre stora skyltfönster lockande emot mig. Det var som om de ville mig något. De hade något att berätta.
Och jag tänkte: Det finns två måsten i livet, man måste dö, och man måste välja. Och nu måste jag välja.
Valet: Antingen stanna i Dorotea och titta på gamla fotografier i den gamla fotoaffärens skyltfönster, eller åka hem och leverera en spännande artikel om en helt annan sak till tidningen på webben. Det som jag hade varit där för.
Farbror Då sa från den andra axeln:
– Gå dit! Det kostar inget. Trevligare kan du inte ha en fredag lunch!
Javisst, jag ville ju. Men risken var att jag skulle slukas totalt.
Farbror Nu ryckte in:
– Men herregud det handlar ju inte ens om en ort i länet! Du är i Dorotea – i Lappland! Ett svart hål vid inlandsbanan, Åk hem – NU! sa Farbror Nu.
Han hade rätt. Det var dags att vakna och ge sig av. Hem mot kända trakter.
– Vänta! ropade Farbror Då i ett sista desperat försök att få mig kvar.
Jag stannade i steget.
– Har du sett mannen med cigaretten? Visst är han elegant? Och han, den där lille pojken i terylenbyxor, det skulle kunna vara du!
Jag tittade igen. Farbror Nu suckade.
Javisst, skyltfönstret hade något att säga mig med sina svartvita fotografier. Den lille pojken skulle kunna vara jag.
– Ett skyltfönster med så mycket drömmar, förhoppningar och liv! En spegel av sin tid!
Absolut. En orts samlade förväntningar och framtidstro i en tid när det bara fanns möjligheter.
Det avgjorde saken. Jag vände på klacken och gick dit.
Under den vänliga neonljusskylten från 1950-talet, ”FOTO”, fick jag rysningar. Där – en utställning inför tomma åskådarbänkar. Bara jag, en nyfiken sökare och förstagångsbesökare i Dorotea och bakom mig den tunga trafiken. Framför mig den stängda, men ack så levande fotoaffären. Där stod jag nu med ståpäls och gapade. Bohms Foto. Porträtt. Ett tvärsnitt av 1960-talets Doroteabor. Och vilken kvalitet, ett sådant hantverk!
Doroteaborna hade kanske redan sett sig mätta på bilderna. Jag hade kunnat stanna för gott. Ta in på Doro hotell. Jag kände hur det luktade Tigerbrand, Hylands hörna och söndagsstek. Och jag hade ett evighetsmint i munnen.
Den stilige mannen i skägg med en cigg i handen – vem var han? Vad blev han? Elegant direktör för något större företag ute vid kusten?
Och flickan, vad tänkte hon på?
En timme senare, även Farbror Nu var nöjd.
– Okej, sa han. Men ge dig i väg nu. Det finns de som väntar på dig.
Från den andra axeln viskade en röst:
– Du, har du sett Inlandsbanestationen?
Senaste kommentarerna:
Skrivet 15 apr 2011 08:12 Doroteabon (Ej registrerad)
Farbror med ciggaretten blev en omtyckt musiklärare. Musiken har präglat hela hans liv och spelar fortfarande i ett Jazz band.
Skrivet 15 apr 2011 10:43 Klarinettisten (Ej registrerad)
"Mannen med cigaretten" är Doroteas stora musikant.
Han heter Leif Hiller och bor fortfarande i grannhuset. Hans far var frisör, och även Leif blev en frisör - ett yrke som han så småningom lämnade för musikalisk heltid. Jag tror att han fortfarande är musikaliskt aktiv.
Det var härliga tider när jag själv fram till 1960 hade förmånen att vara medlem i "Leif Hillers kvintett".
I huset med skyltfönstret och de gamla bilderna växte jag själv upp, och var alltså granne med Leif. På den tiden (fram till 1960) var där Ericssons Damkonfektion som drevs av mina föräldrar.
Fotografen heter Carl-Otto Bohm och var en riktig mästerfotograf. När jag själv var 15-16 år sommarjobbade jag hos honom.
Världen är allt bra liten!
Skrivet 9 sep 2011 08:57 Leif Westerlund (Ej registrerad)
Nu hemkommen till min dator i ÖSD läser jag om Dorotea min födelsort.
Dorotea var en levande bygd på 1970 talet då Bertil Holmqvist var ägare till Polarvagn med drygt 600 anställda.
Flera företag etablerades i anslutning till Polarvagn och folk flyttade hem för att det fanns arbete, villor byggdes, elevantalet i skolor ökade!
Dödsstöten, marknaden vände och Polarvagn konkursade,Holmqvist flyttade till Värmland.
Kriserna har avlöst varandra och flera företag har lagt ner efter det.
Vid 90-talets lågkonjektur miste Dorotea 250 industriarbeten och idag har endast Polarvagn en blygsam tillverkning.
Kommunen är största arbetsgivare, callcenter Data-Kompisen, med färre invånare blir det färre butiker, en ond spiral.
Dagens arbetsmarknad finns inte i inlandets mindre byar och ungdomar går på Universitetet i Umeå & Mittuniversitet och därefter finns arbeten och karriär på annan ort.
Postitivt är att man står inte och faller med orten, möjligheter finns utanför för dagens ungdom.
Skrivet 6 dec 2011 18:22 Åhman (Ej registrerad)
Doroteabon (Ej registrerad) skrev:
Farbror med ciggaretten blev en omtyckt musiklärare. Musiken har präglat hela hans liv och spelar fortfarande i ett Jazz band.
Tummisen som står längst till höger är min pappa, Kjell Åhman och jag heter Peter Åhman och har varit mycket i Dorotea samt Storuman men nu bor jag i Katrineholm.