Nostalgikramp och doftande böcker
Som Ute-redaktör måste man försöka vara lite inne och hålla koll på de senaste prylarna och förutse trender.
Relaterat
Det sägs ju att även en blind höna kan hitta ett korn, och nu tror jag banne mig att jag har upptäckt en makapär som snart kommer att finnas i var medborgares hem.
Böcker.
Själva konstruktionen är genialisk enkel, men de är så mångsidiga att jag inte själv klarar av att beskriva dem i detalj. Så här presenterades de dock på senaste teknikmässan i Tjockmjölksbodarna: ”Fyrkantiga tingest i varierande storlekar som liksom datorer innehåller information, men som varken kräver uppkopplingsavgift eller support.” De förvaras i ändamålsenliga hyllor och är extremt användarvänliga. De är bara att öppna, läsa och bläddra. Jag repeterar: Öppna, läsa, bläddra.
Jag tror bestämt att ordet bok kommer från franskans ”bouquet”, som anspelar på den doft som vällagrade exemplar avger. Min gissning är att efterfrågan på denna nymodighet blir så stor att staten kommer att tillhandahålla dem för gratis utlåning på särskilda utlämningsställen.
Ja, jag vet att det bara är vilda spekulationer, men man måste våga spänna bågen och försöka vara före sin tid ...
En som också var före sin tid, om jag nu får fortsätta den här krönikan i en lite mer seriös ton, var Hans Lidman. Vi har väl alla våra favoritförfattare, och han är en av mina förebilder när det gäller att dokumentera samtid och reflektera över framtid. Många inbitna sportfiskare kommer någon gång under sitt hobbyutövande i kontakt med hans verk, eller effekterna av hans verk.
Hans Lidman var aktiv under den gamla goda tiden, om jag får uttrycka mig lite vardagsslarvigt. Men här snackar vi verkligen den gamla goda tiden, i alla fall om man var en sportfiskare. Grejen med just Hans Lidman var att han verkade fatta att han befann sig mitt i den goda tiden. Läs det urklippta citatet här intill så förstår ni hans medvetenhet och farhågor kring det framtida sportfisket i Sverige. Det är en njutning för själen att läsa om hans äventyr från fjärran stränder, och med ett språk, som jag hävdar var lika elegant Peter Englunds, smekte han fram litteratur som bildade skola för tiotusentals sportfiskare och även en del författare.
Jag vill klargöra att den här krönikan vare sig är en hyllning till Hans Lidman eller fiske som företeelse. Det är snarare en reflektion av en 37-årig man som inte bara börjar få gråa hårstrån utan även nostalgikramper.
Jag skriver lite grann i oro.
Vem ska, och kanske framför allt vill, ärva mina och mina förfäders böcker? De är inte alls oöverskådligt många nuförtiden, jag har sållat hårt och bara sparat guldkornen, men de är ändå tillräckligt många för att vara värda en notis i ett testamente. Farsan och jag har till exempel fått till en respektabel samling av Hans Lidman-verk under åren, och under några naiva ögonblick hoppas jag att mina söner ska sätta lika stort värde på dem, men mer troligt är att de hamnar i en banankartong och långsamt ruttnar bort under en takstol på vinden.
Jag förstår också om en fiskeintresserad yngling inte är beredd att lägga 350 spänn på en ny bok om fjällfiske och flugbindning, men frågan är då var kunskapen ska samlas i stället. I vilka forum ska framtida sportfiskare och andra naturintresserade ungdomar fångas upp? Har böcker spelat ut sin roll? Hur ska vi övertyga unga om det präntsatta ordets värde, och få dem att betala för kunskap som de troligtvis inte vet att de behöver?
Det är gratis och bekvämt att googla sig fram genom livet, men den kanske största njutningen med en hobby är att fördjupa sig i ämnet till nördighetens rand, och där hävdar jag att böcker är ett överlägset verktyg. Jag vägrar tro att jag kan uppnå samma känslomässiga välbefinnande framför datorn som jag kan göra med en bok i handen i sänglampans sken.
Så det här får i stället bli en hyllning till boken. Den bortglömda, den tjocka, tunna, tillgängliga, bildande och den underskattade.
Och framför allt: De doftar så gott.
Bok och bouquet. Jodå – jag tror bestämt att det finns en koppling ...
Vårda dem väl.
PS. Om ni äger några Hans Lidman-böcker och inte finner dem intressanta längre, så låt dem för guds skull inte tyna bort i gräsklipparförrådet. Skicka dem till mig i stället. Om de inte redan doftar mögel förstås ... DS
