Klantarna bör njuta av flygturen
Vi är omringade av klantskallar.
Överallt, tamejtusan. I trafiken, på jobbet, på affären. Klantar på vift, som luftburna virus.
En fråga: Är du en sådan som kliver fram och kastar första stenen på dem?
Du är inte ensam i så fall. När klantskallar klantar sig så är vi nämligen häpnadsväckande många som står i främsta ledet, beredda med slungan.
I dag tänker jag snacka om några klantskallar som retar upp många skattebetalare – sådana som är på vift i naturen. Sådana som går vilse eller ramlar och slår sig och blir hämtade med helikopter. Det har nyss varit högsäsong för klantskallar, och enligt en rapport så är det ovanligt många som klantar sig nu för tiden.
En enskild räddningsinsats i exempelvis fjällen kan kosta samhället 100 000 kronor. Är det flera helikoptrar och läkare inblandade så kan slutnotan för skattebetalarna till och med hamna på 200 000. Eller mer.
Pust och stön.
Frågan är varför i helvete ger man sig ut i neverneverland om man inte har koll på var man sätter fötterna?
Är det sådant våra surt förvärvade skattepengarna ska gå till?
Svaret är: ... ja, naturligtvis!
Jo. Du läste rätt. Det är precis sådant här skattepengarna ska gå till. Även om många av er inte tycker det, vilket tydligt framgår av åsikterna vi fått till redaktionen genom åren.
Det är nämligen inte klantskallarnas fel att de inte vrickar fötterna framför akutentrén, eller i direkt anslutning till en busshållplats.
Många av er tycker säkert att den enskilde fjällturisten ska betala för sin eventuella räddning? Jag håller inte med.
Vad är dåligt omdöme och ren otur? Och vem ska avgöra det? Även rutinerade fjällmänniskor kan hamna i situationer som kräver en räddningsinsats. Vems fel är det om en sten på stigen plötsligt ger vika och du sträcker knäleden? Klantens, den ursprunglige stigfinnarens, eller slumpens?
Vi är alla klantskallar, och du kommer att vara tacksam om du slipper nedlåtande kommentarer den dag då plötsligt proppen går ur utan förvarning och du befinner dig mitt på Storsjöflaket i en roddbåt. Eller om du måste hämtas av ambulans efter att ha halkat på gågatan, med åtta julklappar i ena näven och mobiltelefonen i den andra. Och vad kostar det inte samhället att städa upp efter fylleskallar, företrädesvis män, som slår varandra på käften och vandaliserar? Och ni bör veta att svenskarnas mer eller mindre medvetet osunda levnadsvanor kostar skattebetalarna mångmiljardbelopp varje månad.
Återigen.
Det här ämnet berör och upprör många, och har diskuterats flitigt på flera forum. Låt oss sätta punkt för den diskussionen och enas om att klantskallarna berikar samhället.
Jag är förresten en klant själv. När jag var i 10-årsåldern gick jag in med isiga pjäxor på ett slalomcafé i Edsåsdalen och halkade så att armen spräcktes på flera ställen. Jag belastade sjukvården i flera månader.
Det bestående minnet av händelsen är dock känslan efteråt när jag satt och blev ompysslad: Jag var inte bara ledsen – utan framför allt avundsjuk. Dagen innan hade nämligen en kille ramlat och brutit benet i slalombacken, och han fick minsann åka helikopter ända till Östersund.
Fy vad livet var orättvist.
Med andra ord folk:
Om ni drabbas – försök åtminstone att njuta av flygturen!
Anders Lundin







































