Barndomstrollen som bodde på mitt berg
Vilken är din favorit? Kanske vandraren som lyfter på hatten och hälsar på guckuskon, eller familjen som plockar hjortron i näverkåsor på myren?
Relaterat
Bildextra:
Själv är jag svag för den sovande pojken med öringen. Har flera exemplar av den.
Jag pratar om Rolf Lidbergs trolltavlor. Har du också en på väggen, eller kanske undanstoppad på vinden? I så fall är du i digert sällskap.
Den här krönikan är en hyllning till mannen som trollbundit människor runt hela världen.
De bodde på berget ovanför torpet där jag tillbringade mina barndoms somrar. Det var jag säker på. Jag hade själv sett beviset i form av en tavla där trollmor, trollfar och fem trollungar satt på klippan högst upp och mumsade i sig bär, med Ammerån slingrandes nere i dalgången. Dessutom hade jag äldre släktingar som var ivriga att hålla oss ungar i schack genom att mata oss med historier om troll, vittror och andra väsen. Vi lyssnade hängivet, och plågade oss genom att återberätta dem för varandra om kvällarna innan vi släckte sänglamporna.
Det dröjde länge innan jag vågade klättra upp på berget och kolla efter själv. Då var de inte hemma, kanske hade de gått ned till älven för att dra abborre. För fiska kunde de minsann, trollen. Med björkstörar och tjocka revar fångade de öringar och laxar som var så stora att de framkallade magsår hos en missunnsam 12-åring. Friluftsliv och äventyr var deras vardag, och jag ville i hemlighet stå i skogsbrynet och spana på dem.
Det fanns mycket jag skulle vilja fråga Rolf Lidberg, mannen med puckelryggen och det stora skägget. Och inte bara om trollens fiskekonst. Han bodde ju nästan nästgårds, i Järkvissle några mil på andra sidan länsgränsen. Men mötet blev aldrig av. När jag lämnade barndomens gränslösa värld och gav mig ut i arbetslivet så ställdes tavlorna undan och trollen placerades långt bak i minnenas arkiv.
För tio år sedan slog dock nostalgin klorna i mig. Det inträffade när jag sorterade i kartongerna på vinden inför en flytt, och plötsligt i virrvarret uppenbarade sig trollen igen. Överst i en bortglömd kartong låg gamla almanackor och urklippta planscher med mina gamla vänner. Jag blåste dammet av dem, och jag minns att takstolarna på vinden knarrade oroligt. Jag ryste till, med skräckblandad förtjusning. Vi var återförenade, jag och trollen.
Jag bestämde mig där och då för att studera Rolf Lidberg lite närmare, vi skulle inte skiljas åt igen. Med datorns och bibliotekets hjälp lärde jag mig om en fascinerande man som föddes i Järkvissle 1930 och redan som 3-åring började dokumentera världen med teckningar. Han växte upp till en världsmedborgare och engagerade sig i stora och små frågor. Han var på många sätt ett geni och kommunicerade på inte mindre än 14 (!) språk, vidare blev bland annat Siciliansk hedersmedborgare, lärare i flera ämnen, internationellt känd botaniker och en uppskattad föreläsare och vistolkare. Listan är hur lång som helst, och hans liv och öden berikade mitt liv under många månader. Jag gav bort trolltavlor till syskonbarnen och började till och med intressera mig för orkidéer.
Men något möte mellan oss blev det inte, då heller. Jag hade väl inte stånnan, var säkert upptagen med att doppa kroken i fjälltjärnar eller något annat livsviktigt. Dagarna gick och mannen med trollen förpassades återigen till ett gymsle långt bak i mitt medvetande. Så blev dagarna blev till månader, och månader till år.
Och plötsligt en dag i mitten av februari 2005 slog beskedet ned som en meteorit:
Rolf Lidberg var död.
Och vi förblev omötta. Jag förbannade att jag aldrig fått tummen ur. Förbannat också.
Passande nog visade SVT kort därefter två dokumentärer om Rolf Lidberg, som främst skildrade hans enorma kunskap och intresse för orkidéer. Jag blev trollbunden av filmerna, och bestämde mig för besöka hans Trollska museum i Järkvissle, å det snaraste.
Men det har inte heller blivit av.
Kanske är det helt enkelt så att jag föredrar honom levande, sittandes på en stubbe, visslandes på en melodi, med block och penna i hand, kanske i färd med att teckna ett troll som kokar kaffe över öppen eld och rensar svamp.
2010 skulle Rolf ha fyllt 80 och hans Trollska Galleri 30 år. Och nu är det slut på bortförklaringar: Till sommaren ska jag åka dit och övervinna nostalgidemonerna, och jag tar med mig barnen som kan hålla mig i handen om det blir för känslosamt ...
