Storsorksommar och blodiga fobier
De flesta av mina bekanta kan intyga att jag både är obrydd och opryd.
Relaterat
Artikelbilder
Hotet från underjorden är tillfälligt avvärjt. Katten har dräpt en storsork under min säng.Fotograf: Anders Lundin
Även från Grytan kommer det rapporter om jättesorkar. Här ett exemplar som ÖP-medarbetaren Patrick Sjöös katter släpade hem. Foto: patrick sjööFotograf: Anders Lundin
Jag har anlag för omåttlighet och obetänksamhet, och är lika rastlös som en hundvalp. Detta i kombination med underutvecklad riskanalys har medfört att jag utsatt mig för stolleprov och faror sedan barnsben.
En av få bonusar med detta är att jag aldrig utvecklat besvärande fobier.
Låter det som skryt?
Japp, det kanske gränsar till det.
Men i sommar har jag fått kliva ned från mina höga hästar. Bita i det sura äpplet, blotta min högljudda strupe, krypa till ... ja ni fattar.
Jag har helt enkelt blivit med fobi.
Ni kattägare kanske fattar vad det ska handla om:
Storsork!
Jag har i sommar utvecklat en genuin fobi för storsork.
Och jag syftar inte på de harmlösa småtussarna som brukar smyga omkring i nyponbuskarna – utan här snackar vi om teenage mutant ninja rats!
Redan i våras strömmade det in rapporter om underjordiska monster som satte skräck i folk och fä, och ofrivilligt hamnade jag själv i ett inferno av blodiga bestar som rubbat alla mina tidigare uppfattningar om smågnagare.
Skratta på ni, men bildbevisen här bredvid talar sitt tydliga språk: Sorkarna hade byggt upp en slagkraftig arme och var redo att utmana människorna om herraväldet på jorden. Utan våra vänner katterna hade jag kanske jobbat som hålgrävarslav under senhösten.
Svärföräldrarnas tre kattungar förtjänar medaljer för den tapperhet i strid som de visat. Redan vid sex månaders ålder har de svart bälte i thaiboxning, och på köpet har de redan hunnit nå fullvuxen storlek. Vi har storögt bevittnat den ena tvekampen efter den andra i sommar, där det inte varit självklart vilken av slagskämparna som skulle avgå med segern. Katterna har släpat hem sorkar som varit 40 centimeter (!) från svans till nos, och som stått på bakbenen och boxats tillbaka med tassarna. Häpnadsväckande.
En av de värsta matcherna utkämpades häromveckan. Jag vaknade med ett brutalt ryck på morgonen av att största kattungen brottades med en svart best – under min säng! Först efter några minuter när krutröken skingrats vågade jag kika ned under slafen, där jag till min glädje kunde konstatera att katten dräpt ännu en skräckinjagande motståndare. Han fick sedan festa på sitt blodiga offer, och bara att tugga sig igenom kraniet tog honom tio minuter.
Omansamt, på ren jämtska. Och rädslans bojor sitter hårt kring fotlederna efter den händelsen, nu tittar jag mig noggrant omkring innan jag sätter ner fötterna på morgonen.
Dessvärre verkar katterna också ha fått en skev bild av storleken på bytesdjur. De har börjat släpa hem både paddor och fullvuxna trastar, och om det fortsätter i samma takt blir jag inte förvånad om vi får ett ilsket samtal från strutsfarmaren i grannbyn snart.
När fobifönstret ändå var öppet så har jag dessutom passat på att utvecklat en skräck av det lite mer udda slaget:
Sjukhus-tv.
Överallt, hela tiden, dygnet runt sänds det operationer i ocensurerat format. Du kan ha hunnit med både en njurtransplantation och en fettsugning innan du zappat dig fram till favoritkanalen. Eller är det bara jag som inte vill ha ett blodfyrverkeri till kvällsmackan?
Nu fattas det bara att Ernst Kirchsteiger visar hur man skalar bort dubbelhakan och filar ned sidfläsket med hjälp av en hemmasnickrad osthyvel.
Jag mår illa, som Magnus Uggla skaldade.
Och förresten, när vi ändå är inne på ämnet blod så kom jag faktiskt på att jag hade mardrömmar om blodiglar när jag var liten. Men den potentiella fobin hann aldrig utvecklas fullt ut eftersom jag botades under en fisketripp i Minnesota, USA. Mina amerikanska vänner tog med mig bassfiske och som bete skulle vi använda just blodiglar. Det var bara för Lundin att stoppa ned nävarna i den slingriga massan och försöka dölja att benen skakade som asplöv.
Men det hjälpte.
Hur jag däremot ska bli sams med storsorkarna vete tusan. De finns där ute, på åkern utanför sovrummet. Hotet från underjorden.
Dessutom kan jag avslöja att jag utvecklat en viss rädsla för höjder.
Jag kanske helt enkelt börjar bli gammal.
Och då finns det väl bara en sak att göra: Rycka de grå hårstråna och tjacka en skateboard.
Kaaaaaa-tjing!
