Mitt möte med konungen
Så skulle det blir av, jag kände vittringen av celebriteter. Sommarvikarien skulle få ge sig ut på äventyr och vi skulle leta efter kung Carl XVI Gustaf.
Relaterat
Artikelbilder
Ett par från Stockholm gick en tur på Karl Johansleden och bodde i Skalsstugan under veckan. De hade inte sett till någon kung, de heller.Fotograf: Anneli Åsén
Skogens konung kikade på oss genom trädgrenarna. Eller ska jag kanske säga skogens drottning?Fotograf: Anneli Åsén
Lina Lindbäck.Fotograf: Olof Sjödin
Jag har väl i ärlighetens namn aldrig varit speciellt fascinerad av kungligheter över huvud taget. Jag sällar mig inte till dem som bänkar sig i soffan framför de stora påkostade bröllopen och festerna med medaljer och dyra hattar. Men det var någonting med det här uppdraget som triggade mig.
Vi hade fått tips från säkra källor att kungen skulle befinna sig i Medstugan, mellan Duved och norska gränsen, för att jaga älg. Även hovet bekräftade uppgifterna om att konungen befann sig i länet, men mer fick vi inte veta. Och några intervjuer gjorde han inte.
Men vi ville ju träffa honom när han väl var i länet. Kanske ställa några frågor om jakten och Jämtland, knäppa en bild och tacka för oss.
Sagt och gjort. Vi satte oss i bilen på förmiddagen, jag, en fotograf och en webb-tv-filmmakare. Regnet vräkte ner, som det bara gör just en trist tisdagsförmiddag, men jag var spänd.
Det ohyggliga vädret förföljde oss i flera mil. Men i samma stund som vi nådde Åre kommun slutade det tvärt. Var det ett tecken?
När vi passerade Bodsjöströmmen på St Olavsleden har mina två kompanjoner, två inbitna journalister, triggat mitt lilla nyblivna journalisthjärta så pass att jag bara visste att jag måste få en glimt av honom. Det var kanske nu eller aldrig.
Förväntningen steg i takt med kilometrarna och tillslut uppenbarade sig stugan där vi trodde att kungen bodde, likt en gul koloss i solskenet. Utanför träkåken stod snygga bilar av nyare årgång på rad och en helikopter på gräsmattan.
Hjärtat hoppade till. Var det nu jag skulle behöva knacka på och fråga om kungen var hemma? Om han fick komma ut och prata lite? Ungefär som när lillasyrran gjorde bort sig när vi var mindre och hörde sig för om grannparets många år äldre son fick komma ut och leka?
Det ville han aldrig.
Vi bestämde oss för att kolla jaktstugan som låg en bit bort först. Så till fots genom skogen hoppades vi på att hitta honom. Eller någon vän till honom. Eller något spår av dem. Eller den där jaktstugan åtminstone. Det gjorde vi inte.
När kollegans mobiltelefon plingade till och ett textmeddelande löd: ”Välkommen till Norge” gav vi upp. Men något annat hade fångat hans intresse.
”Tyst, en ÄLG”, väste han mellan tänderna. ”Vart, vart, vart”, yrade jag och flackade med blicken. Var den nära? Tänk om den blev arg?
Det ska tilläggas att jag är uppväxt i Stockholm, har aldrig varit på älgjakt och bara kan minnas att jag har sett älgar på nära håll på Moosegarden. Fint så. Där dök den upp på en äng, ståtlig och grann. Och den tittade på oss länge innan den lommade i väg.
Jakt på vår andre konung, ja inte skogens utan Sveriges, fortsatte men jag var lyrisk över älgen. När lunchtimmen var slagen åkte vi tillbaka till Medstugan och fann ett gäng kockar i stugan. Helikoptern var borta och det var dukat i matrummet. Visst bodde det ett jaktsällskap där, svarade kockarna. Men när vi undrade när kungen skulle komma tillbaka från passet fick vi ett lurigt ”inga kommentarer” till svar. Men vi visste.
Det blev ingen intervju den här gången. Det blev inte ens en liten glimt av kung Carl Gustaf.
Jag var nog den ende som log i bilen hem. Jag hade ju fått möta den undersköna skogens konung i alla fall. Det är inte varje dag.
