Anders Lundin om ...
... det som höll på att bli sista färden i Härjedalen.
Relaterat
Det var de fem längsta sekunderna i mitt liv.
Där stod jag, på befintlighetens ändhållplats. I gummistövlar och ett par utslitna, beckoljedoftande kanadabyxor.
Omgiven av ett grönskimrande ljus.
Jaså, det är så här jag ska dö?
Raderna ovan skulle kunna vara prologen till en budgetvariant av filmklassikern ”Den sista färden”, där Burt Reynolds färdas med kanot på en fördömd flod tillsammans med ett gäng kamrater. Min egen film skulle också bli dramatisk, men dock utan banjospelande ungar.
Filmen skulle kunna heta ”Ståplats i öringbäcken”, med anspelning på uttrycket Ståplats i Nybroviken, som är ett skämtsamt namn på en mordmetod där offret sänks ned i vatten med fötterna fastgjutna i betong.
Den här filmen skulle utspela sig på tidigt 1990-tal, vid en förföriskt vacker å i Härjedalen. Manusförfattaren skulle vara en 18-åring som i en självbiografi berättade om stolleprovet som nästan tog kål på honom själv och kamraten.
Här ger jag er storyn, något förkortad för dramaturgins skull, men fortfarande ocencurerad. Directors cut:
Det var jag och min äldre kamrat som skulle fiska i en å några mil från hans stuga. Utan att ha det minsta koll på vattendragets karaktär så valde vi att attackera med det tunga artilleriet – en bastant kanot och flera fiskespön. Flytvästar rationaliserade vi bort.
Det var som vanligt: Vi var oplanerade och impulsiva.
Vi slängde upp kanoten på biltaket och fick skjuts till åns övre delar av kamratens sambo. Hon skulle hämta upp oss flera mil nedströms på eftermiddagen. Vi vinkade farväl och hoppade i farkosten, malliga och helt omedvetna om vilka faror vi egentligen utsatte oss för.
Här kan vi snabbspola filmen några timmar, för inledningsvis var det en njutbar färd mellan fogliga strömmar och vackra sel, utan några som helst incidenter förutom att fisket var uselt.
Vi trycker på play igen och kommer in i handlingen när vi närmar oss en fors. 30 meter framför mig ser jag plötsligt stänkande vitskum och vassa stenar överallt. Jag anar aldrig oråd utan rämar bara till kamraten att det nog kommer att gå undan en bit. Bara skoj med andra ord.
Jo, tjena.
Med all oönskad tydlighet blir vi hastigt medvetna om vår nakenhet. Vågorna greppar tag om kanoten och spelar pingpong med den mellan stenarna. Vi sitter där fullständigt maktlösa – jag och kamraten, med Liemannen mellan oss, och utan att hinna fatta vad som händer så välter hela ekipaget, mitt bland stenarna i den virvelstarka djupfåran.
Där trycker vi på pausknappen.
Plötsligt befinner jag mig i en sfär där tiden står stilla. Mina knälånga stövlar är vattenfyllda och jag står fastgjuten på åns botten, flera meter under ytan. Och framför allt minns jag en sak: Jag var inte rädd. Möjligtvis överrumplad.
Efter några evigheters sekunder tog dock överlevnadsinstinkten över och jag började simma mot vattenytan. Det var i alla fall planen. Problemet var bara att jag satt fast. Orubbligt.
Ojdå. Shit. Jäklar.
Men ... jaha ...
Det är väl så här jag ska dö, tänkte jag. Kanske lite oväntat att det var just här, och lite synd efter ett sådant skitfiske. Men likväl, det är här jag ska dö. Pulsen var tung och ögonen var öppna. Men någon livsrevy kunde jag inte se.
Sen blir det minneluckor igen. Om det nu verkligen finns en regissör där ovan molnen så valde han nog att censucera det här avsnittet och flytta fram handlingen. Utan att jag vet hur, och var jag fick krafterna ifrån, så vaknar jag nämligen till sans igen av att jag kryper på ett stenblock på stranden. Tillbaka i verkligheten, fortfarande med stövlarna på, och med liv och lemmar i behåll.
En gåta. Ett mirakel. Vad hände? Hur kom jag upp?
Jag ser även kamraten komma uppkravlandes från ån, även han i gott skick. Vi bara konstaterar att allt gått bra och försöker samla ihop den utrustning som inte flutit iväg med strömmen.
Jahapp.
Vi paddlar väl vidare då ... nickade vi till varandra och satt tysta och medtagna tills vi kom fram till mötesplatsen.
Mycket mer finns inte att förtälja. Vi berättade bara kort för sambon vad som hade hänt, och har sedan dess inte nämnt saken som annat än ett trevligt äventyr. Förträngning är väl också en överlevnadsstrategi, antar jag. Det är först nyligen som jag fattat hur nära döden jag egentligen var där i öringbäcken.
Well, det var hela historien. Knappast ett nationalepos, men visst skulle det väl duga för ett filmmanus?
Nu kanske ni tror att jag lärde mig en läxa? Tvärtom. Det här bottennappet stärkte mig bara i min tro att jag var odödlig. Så jag fortsatte att utmana forsar och djupfåror, och har aldrig blivit speciellt rädd när jag tappat fotfästet och glidit med strömmen. Det förändrades visserligen en aning till det bättre när jag fick barn, men fortfarande känner jag mig odödlig i vattnet.
Som en fisk.
Som också är mitt stjärntecken – vilket knappast kan vara en slump ...
Men man får onekligen perspektiv av att sitta fast i bottenskiten någon gång ibland.
