Myten om den svenska friheten
Det här är en fundering över hur livet bör, och ska, levas. Sverige sägs ju vara ett av världens mest fria länder.
Relaterat
Bildextra
Men hur är det egentligen?
Du föds. Och så växer du upp och livet är bekymmersfritt och du har föräldrar och kanske syskon som omger dig. Allt är fritt och du börjar formas till en självständig människa. Nyfiken på livet ger du dig, med stora ögon och gapande mun, ut i omgivningarna på upptäcktsfärd. Möjligheterna är obegränsade.
Du upptäcker saker, du lär dig av erfarenhet, du börjar forma ditt eget liv efter hur omgivningen ser ut. Kort sagt, du börjar bli en individ med stor aptit på livet.
Men plötsligt händer något. Din individinlärning stannar i farten.
För vid 5–6 års ålder kommer staten och tar dig från dina föräldrar.
Du ska formas. Du ska uppfostras och likriktas. Du ska in i laget. Du ska bli en normmedborgare som inte ställer till besvär, som inte har mössan på dig inomhus, som går på rätt sida av vägen och som i slutändan lär dig – att deklarera.
Så redan vid 5 års ålder är det, så långt, hyfsat fria livet slut. Dina egenheter ska bort, slutdribblat.
Du hamnar i förskola.
Där pratas det om att lyfta fram individen och ta tillvara på varje barns specifika förutsättningar, men vad händer?
Jo, du blir ändå bara en bricka i det stora kollektivet. Du ska lära dig stå i kö, vänta på din tur och gå i ordnade led ut i skogen. Du har samma plats vid frukostbordet, samma märkta klädkrok och ingenting får bryta det mönster som staten har konstruerat. Och så går man igenom skolan på ett liknande sätt. Den som bryter normen ska med alla tillgängliga medel formas tillbaka.
När du sedan har gått igenom alla filter är det dags att kliva ut i verkligheten, och vad möter dig? Jo, en veritabel skyltdjungel! Du kan inte ta ett steg utan att förmanas, uppmanas eller tillrättavisas. Se dig omkring, !!!!!! överallt finns statens anvisningar om hur livet bör, och ska, levas.
Så du kanske går hem och deklarerar. Före ett angivet datum.
Du dör.
Och inte ens då är du fri, för inte får du ligga under granen nere vid sjön, inte. Allt finns noga angivet och du blir till en del av en ritual där du inte lämnas i fred förrän kyrkklockorna ringt en sista gång och smörgåstårtan är slut.
Då, först, är du möjligen lite fri.
(Ända tills kyrkogårdsförvaltningen plötsligt inser att dina anförvanter inte vårdar din grav på tillräckligt ordnat sätt, för då dyker det upp en ny liten skylt: ”Ägaren ombedes omedelbart kontakta kyrkogårdsförvaltningen på nummer …”)
Senaste kommentarerna:
Skrivet 11 nov 2011 08:00 V8 (Ej registrerad)
Lugn, det går snart över. Staten hetsar oss i den svenska kulturen allt vad de kan för att maximera skatteintäkter och antalet arbetade timmar. Konsumtionshetsen är så hög att det i årtionenden fött endast fötts 1.6 barn per kvinna istället för de 2.1 som krävs för att en folkgrupp skall leva uthålligt i längden och överleva. Vi utplånar således oss själva och politikerna ser till att fylla på med andra folkgrupper som är mycket duktiga på att föda barn.
Skrivet 11 nov 2011 13:19 Zeitgeist (Ej registrerad)
Bra artikel! Människan har inte varit och kommer inte att vara fri så länge samhället är uppbyggt som det är. Så länge pengar existerar kommer 98% av jordens befolkning att vara "slavar".
Den stora frågan bör ju således vara: hur bryter vi oss ut ur detta slaveri?
Skrivet 11 nov 2011 17:33 Staffan (Ej registrerad)
Bra igen Stefan! Skylten lekplats och din kommentar till den är klockren!
Skrivet 24 feb 2012 10:51 Lillemor Flod, Kulturpedagog (Ej registrerad)
Jo det är sant, men vad är alternativet? Anarki? Klart vi ska uppfostras att vara så fria som möjligt i såväl tanke som handling, men samtidigt behöver vi kunskap och riktlinjer, annars blir det kaos. Ett land är som ett företag. Utan organisation, kunskap och rutiner fungerar det inte. Då blir det krig. Då är vi oense kring precis allt. Vi måste därför, i sann demokratisk anda, komma fram till gemensamma förhållningsregler för att kunna leva sida vid sida. Regler och rutiner inger trygghet och är inte enbart av ondo, vilket man först kan tro, även om man kan ha synpunkter på många av dem och därför utvecklar dem kontinuerligt (därav olika politiska partier och via olika ideologier). Kultur däremot. Det är en annan sak. Vad är det för oskrivna regler vi har i vår kultur? Vem har bestämt dem? Jantelagen till exempel. Är "Jante" något att ha egentligen???