En minut senare hade en lika enhällig partikongress utsett honom. Beslutet möttes av jubel. Även om det inte uttalades så var det ett val med acklamation. Och det hade varit konstigt annars. "Nu får det vara nog", hade Mona Sahlin sagt någon timme tidigare, hänvisande till partiets inre konvulsioner.

"Det finns ingen splittring", konstaterade också Juholt själv på en presskonferens direkt efter valet.

Så sluts leden. Socialdemokraterna blickar nu framåt. Det som har varit läggs åt sidan. Imorgon lördag håller Håkan Juholt sitt linjetal och sen ska den nya partiledningen jobba ihop både sig själva och sin nya politik.

"Men det kommer att ta tid", betonade den fryntlige ödmjukt när han tagit emot ombudens ovationer.

På rak fråga om hur han trodde att statsminister Fredrik Reinfeldt nu känner sig kom svaret reptilsnabbt: "Han borde vara nervös".

Håkan Juholt har ingen brist på självförtroende. Samtidigt inser han att Socialdemokraterna inte längre är något 45-procentsparti. Vägen tillbaka blir lång och mödosam.

Imorgon lördag lättar Håkan Juholt på förlåten om vilken färdriktning han vill att partiet tar. Så mycket avslöjade han ändå att om han eventuellt inte klarar sin uppgift, så hänger det inte på ett för snålt manöverutrymme. Den nya partiledningen har fått mandat nog att förändra och förnya i sin egen takt och omfattning.

Det är annat det än för Mona Sahlin, som tveklöst mer eller mindre bakbands av sin rörelse. Men det är historia. Nu tar Socialdemokraterna ny sats och lite måste regeringspartierna bäva.

Allt sedan valet 2010 har det hittills varit uselt bevänt med oppositionen. Nu vässas den, vilket är bra för Sverige. Det behöver man faktiskt inte vara socialdemokrat för att konstatera.