Svarta och bruna män duger som kanonmat
Det är naivt att tro att väst i framtiden mer än rent undantagsvis kommer att skicka marktrupper för att bevara freden i fattiga länder. Exemplen Afghanistan och Somalia visar att kursen på vita liv är alltför hög – ska freden återställas i svårt sargade länder blir det soldater från andra fattiga länder som får göra grovjobbet.
Relaterat
Artikelbilder
Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, hedrar vid en ceremoni de fyra soldater som sköts till döds i Afghanistan 20 januari i år.Fotograf: Philippe Wojazer
Häromveckan dödades fyra franska soldater och femton skadades av eld från en afghansk regeringssoldat, som tros ha varit en insmugglad motståndare. Dådet fick den franske presidenten Nicolas Sarkozy att gå i taket och hota med att dra hem de franska trupperna innan det planerade slutdatumet 2013.
Han ändrade sig sedan, men antagligen fick ändå de som smugglade in attentatsmannen god utdelning på kuppen. De knappt 4 000 franska soldaterna i Afghanistan hade under 2011 allt mer sällan lämnat sina kaserner; attentatet lär inte göra dem mer på hugget.
Händelsen är bara en i raden som visar hur svårt det har blivit för de öppna samhällena i väst att stå pall för förluster som drabbar egna soldater som slåss långt hemifrån, och för idéer som för gemene man ofta ter sig rätt diffusa.
USA, som sedan pionjärtiden lyckats få en folklig acceptans för krig som de flesta politiker i Europa bara kunnat drömma om, drabbades av fenomenet i Somalia 1993. Då dödades ett tjogtal amerikanska soldater i huvudstaden Mogadishu och deras skändade kroppar släpades längs gatorna av segerrusiga somalier. De vidriga scenerna gjorde att de amerikanska soldaterna genast drogs bort från Somalia.
Landet fick sedan utan yttre inblandning förstöra sig självt så till den grad att det 15 år senare blivit ett hot både mot länderna i närområdet och den internationella sjöfarten. 2007 skickade Afrikanska Unionen trupper till Somalia inom ramen för ett FN-sanktionerat uppdrag. Sommaren 2010 utsattes Ugandas huvudstad Kampala för flera blodiga sprängattentat från den somaliska terrorgruppen al-Shabaab som krävde att Uganda skulle dra tillbaka sina soldater från Somalia.
Om det varit ett europeiskt land som drabbats hade sannolikt trupperna kallats hem, som skedde med Spaniens trupp i Irak efter attentaten mot Madrids tunnelbana 2005. I stället svarade Uganda med att skicka fler soldater och ett år senare hade de rensat Mogadishu från al-Shabaabsoldater.
Antagligen räddade erövringen av Mogadishu livet på hundratusentals somalier som av al-Shabaab förvägrats ta emot nödhjälp från de otrogna. Så vitt känt tackade ingen i Väst de afrikanska soldater som skralt beväpnade men med hjältemod, fullgjorde det uppdrag som inget västland skulle ge sig in på.
Visst finns det alltid stora komplikationer med att låta trupper från utlandet ingripa i ett inbördeskrig. Men ibland måste faktiskt nöd bryta lag.
I framtiden kommer dock som sagt inte vi i väst att befatta oss med sådant, mer än möjligen på Balkan som trots allt hör till Europa. Flyginsatser kan gå bra, särskilt om motståndaren saknar luftvärn. Men på marken ska inga vita liv gå till spillo.
Sven-Olov Lööv
Senaste kommentarerna:
Skrivet 10 feb 2012 07:58 Missnöjespolitruken (Ej registrerad)
Att förenkla detta så till den milda grad att man framställer det som att det är en hudfärgsfråga (och underförstått rasism) visar på att skribenten inte har förstått vad det handlar om. I franska armén finns pga Frankrikes demografi en stor del människor med nordafrikanskt och afrikanskt ursprung. Även dessa skadas och dör om de blir skjutna. Detta väljer ledaren antingen medvetet eller i oförstånd att bortse från. Det är naturligtvis mer än oförskämt att som ledaren ringakta dessas uppoffringar. Vad det handlar om är naturligtvis att för Sarkozy är franska liv mer värda än afghanska, precis som franska liv för Sarkozy är mer värda än svenska liv. Detta då Sarkozy i egenskap av fransk president har en skyldighet att främst värna om franska medborgare. Så är det också i större delen av världen. Ett undantag är Sverige, här sätter man andra länders medborgare främst.
Skrivet 10 feb 2012 11:54 Peter O (Ej registrerad)
Ja men vad tycker ledarskribenten egentligen? Är synd att USA och Frankrike blir mindre och mindre intresserade av att vara världspolis, är det kanske bra, är det synd att andra nationer än I länder tar säkerhetspolitiskt ansvar eller är det bra? Skall världsförbundet kanske köra den Svenska modellen och högljutt hoppas att "nån borde verkligen göra nåt åt detta". EU och FN har ju visat sig relativt tandlöst mot skurkstater. Det kommer en dag då USA, UK och Frankrike slutar agera världspoliser och vilka skall då ta över?