Ahmad Zia berättar om hur det är att vara ensamkommande barn i Östersund
Relaterat
Fakta
•ensamkommande barn
Det finns 39 platser i Östersund fördelat på tre boenden. Hittills har fyra tjejer kommit. Resten är killar. I höstas hade 19 pojkar gått igenom systemet och fått stanna. 16 av dem bodde då kvar på hemmet Reveljen. Det är inte enkelt att hitta lägenheter till alla, enligt Ung Integration som den kommunala enheten heter.
Några av ungdomarna har fått avslag på sina ansökningar. Ingen har ännu hämtats av polis. I Sverige fick endast 50 procent stanna 2008 mot 80 procent 2007. Detta fick barnpsykiatriker bland annat i Östersund att slå larm om det inhumana i att skicka tillbaka barn till länder där de i många fall saknar släktingar.
De ensamkommande barnen blev ett begrepp 2007 när Östersund för första gången började ta emot ungdomar utan medföljande familj. En kommunal organisation byggdes upp kring asylhemmet på Frösön och de så kallade PUT-hemmen, inackordering för dem som fick permanent uppehållstillstånd.
I lördags hölls ett öppet hus med personal och ungdomarna för att som enhetschefen Ingemar Edström sa ”det finns många förutfattade meningar”.
– Många tror att de som kommer hit är de som haft det sämst. Men så är det inte, det kostar att ta sig hit. Man ska inte överdramatisera, det är vanliga ungdomar.
I januari kom den första tjejen. Hon hade jeans, skinnjacka och en laptop. Personalen som hade åkt till flyget för att möta henne trodde att det skulle komma någon med slöja.
Den som har valts ut att berätta under dagen är Ahmad Zia som inte bara har fått uppehållstillstånd. Han har egen lägenhet, drömmer om att bli polis och han har just fått besked att han efter två år av plugg har kommit in på Barn- och fritid på Wargentinsskolan. Hemma i Afghanistan började han skolan när han var sju år och slutade när han var tolv. Efter två år i Östersund är hans svenska så gott som perfekt.
– Mitt eget språk är dari. Jag kunde bara lite engelska när jag kom. Men jag kunde hindu och här har jag lärt mig persiska. Jag har flera kompisar från Iran här, säger han.
Ahmad miste sin mamma och bröder i kriget. Pappan gifte om sig och Ahmad valde då att fly till en morbror i Kabul. Han tänkte ta sig till Pakistan eftersom han visste att barn kunde få jobb med att knyta mattor där, men morbrorn lovade att hjälpa honom till Sverige i stället.
– Jag visste inget om Sverige, säger han.
Inför starten av organisationen kring de ensamkommande barnen talades det mycket om extra resurser till bland annat Barnpsyk eftersom barnen ansågs vara traumatiserade och i behov av stöd. För vissa har det varit så. Inte för alla, enligt Ingemar Edström.
Men att sakna och att vara ledsen är gemensamt för alla, menar Ahmad Zia.
– Jag tänker ofta att det vore bra om mina kompisar hemma var här. Men jag har träffat nya och jag kan inte åka tillbaka.
