14-åriga Anna hämtades av polis
– utan förklaring
Annas mamma var väldigt ung när hon blev gravid med Anna. Det uppstod ganska snabbt problem mellan mamman och pappan. Annas mamma fick sedan tre barn till, alla med olika fäder.
– Min minsta lillasysters pappa var väldigt aggressiv. Han bankade på dörren och höll på. Vi flydde till kvinnojouren och gömde oss, säger Anna.
– Vi var rädda.
Anna och hennes 5-åriga lillebror åkte till sin mormor och morfar för att få stabilitet och kunna gå i skolan. De andra två systrarna, 11 år och 1 år, stannade hos mamman.
– Vi var efterlysta och mormor och morfar ringde till polisen för att berätta var vi fanns, säger Anna.
Tidigt dagen efter kom polisen och berättade att socialtjänsten var på väg.
– De sa bara ”nu får ni packa ihop era grejer, vi ska åka iväg en bit”. Det går inte att beskriva våra känslor, säger Anna.
Hennes mormor var ledsen och mitt i allt stod hon och hennes lillebror. De förstod inte vad som egentligen hände.
– Vi fick ingen förklaring. Jag tog min lillebror i handen och så satte vi oss i polisbilen.
Anna har senare fått veta att socialhandläggarna inte sa något eftersom de ansåg att barn i den åldern ändå inte skulle förstå vad som pågick.
– Några timmar senare var vi i Falun på barn- och familjecentrum. Den kvällen kommer också min äldsta lillasyster dit. Hon var helt förstörd och chockad.
Mamman var häktad och den yngsta systern var förd till sin far medan den 11-åriga systern fick tillbringa natten på något slags hem.
– Mina systrar fick se polisen dra iväg med min mamma. Min äldsta lillasyster fick vara med om så mycket. Jag förstår inte hur hon pallade.
Tre av syskonen var nu på hemmet i Falun.
– Det bodde så sjuka människor där. Min lillebror ville
inte äta något och han blev bara magrare och magrare. Det var hemskt att inte veta var mamma var och när vi skulle få träffa henne igen, säger Anna.
Hon berättar att socialtjänsten kom på besök flera gånger, men att de inte svarade på några frågor. Inte förrän sista mötet.
– Vi frågade när vi skulle få åka hem. De sa ”Ni kommer aldrig att få komma hem”. Jag var 14 år och jag blev så himla arg, säger Anna.
Månaderna gick och efter sommaren fick lillebrod ern åka till en pappa som han aldrig träffat. Anna och hennes 11-åriga syster fick komma till ett fosterhem i länet.
– Det skulle vara en familj som var bra för oss. De hade en massa husdjur och det var rätt tänkt eftersom vi gillade djur. Men jag tror inte att hemmet var kollat tillräckligt. Jag och min syster hade inte alls det bra hos den familjen. De såg oss bara som pengar, vi bara fanns där.
Anna berättar att de var ständigt hungriga.
Den lilla veckopeng de fick gick till att köpa saker att äta. Genom att prata med en skolsköterska, lärare, socialtjänsten och en familjehemskonsult, lyckades Anna tillsist få någon att reagera.
– Jag sa ”det här går inte, hon behandlar oss värre än hundarna”.
Anna och hennes syster fick komma till det hem som familjehemskonsulten drev. Där är de ännu kvar.
– Det är bättre här.
Det är nu fyra år sedan Anna och hennes syskon togs från deras mamma. Anna har funderat mycket på varför det har blivit så här.
– Socialen tycker att alla ska vara i en kärnfamilj. Vi har inte haft det så, men vi har haft god kontakt med mormor och morfar. Mamma har tagit god hand om oss även om vi flyttat ofta.
Anna tycker att socialtjänsten borde se till att lyssna på alla involverade när de gör utredningar. Hon vill att hennes berättelse ska få socialhandläggare och andra som arbetar med barn att förstå att barnen också behöver information.
– Man måste få veta , man mår inte bra av att hela tiden fundera på vad det egentligen är som händer.
Hon berättar att det som hänt fått henne att må väldigt dåligt. Hon går nu i terapi för att få hjälp.
– Jag måste hela tiden ha koll på allt och hela tiden få information om det som händer. Jag blir jättenervös, får ont i magen och mår psykiskt dåligt när jag inte har kontroll.
Anna och hennes lillasyster får nu träffa sin mor varannan helg. Mamman får ha de yngre barnen de andra helgerna när hon har en kontaktperson. Det är ett år sedan alla syskonen fick träffas.


















Senaste kommentarerna:
Skrivet 29 jun 2009 11:23 En i svängen (Ej registrerad)
ja man undrar ju vilka det är som granskar socialen...
Ibland reageras det med lagens långa arm och full makt men ofta är sociala väldigt passiva i många avseenden... har många exempel och endå fler undringar..
/En som är i svängen... och hjälper så gott man kan
Skrivet 29 jun 2009 13:58 blivande soc-tant (Ej registrerad)
Är snart socionom och tycker att det låter helt absurt men jag är inte förvånad. Det finns oerhört många som inte förstår sig på människor men som ändå jobbar med människor. Jag hoppas att inte jag blir likadan.
Skrivet 29 jun 2009 16:07 Gungfly
Jag kan inte uttala mig om personer men könskvotering och funktion allmänt. Varför förvånas över att samhället använder sig av antika lagar och rutiner. Varför förvånas över att utbildning tycks betyda mer än en passande personlighet, mer än känslor och förstånd till och med när vi har hand om barn. Varför förvånas över något egentligen. Varför förvånas över hur egoismen breder ut sig i vårt land då allt bara skriker "Ta vara på dig själv och se dig inte om efter annan"
Skrivet 29 jun 2009 19:40 Roger Westerlund (Ej registrerad)
Samhället vi har i dag fungerar inte och har inte heller gjort sedan många år tillbaka. Allt går i dag ut på att någon ska ha koll på allt vi gör, om det inte är staten via sina myndigheter såsom sociala så finns det alltid grannar och närboende som håller koll. På något konstigt vis har vi numera alla levande blivit livegna och ett byte för alla och envar att tracka ner på och anmäla i alla former. Vad kommer att ske härnäst, nya lagar, nya grannar eller kanske nya myndigheter som med stöd av staten kan omyndigförklara folket på ett enklare sätt. Jag kan bara säga "det är inte lätt att leva och vara människa i dagens samhälle". Men skam den som ger sig, vet man att man har rätt ska man strida.
Skrivet 29 jun 2009 19:52 Sussie (Ej registrerad)
Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Varje fall som denna är en tragedi och måste bedömmas personligt och inte efter normer. Vad socialtjänsten borde ha som första regel är att det är människor som ska hjälpas och inte några som ska förvaras. Många barn far illa över beslut som är grundade att gälla "alla över en kam" Jag tror också att det finns många familjer som skulle kunna ge många av dessa utsatta barn kärlek och stöd (absolut A och O) utan ersättning. Hur ska socialtjänsten kunna veta om man placerar ett barn rätt utan att det bara är för vinnings skull???Hur ska socialtjänsten veta i tvister vem som har rätt eller fel? Är det kanske den starkaste som är lättast att tro på!!