Stora Blåsjön – den vackra byn vid Vildmarksvägen
Jag möter en vänlig man i medelåldern på en konsert i en igloo vid älgfarmen i Stora Blåsjön, en by jag aldrig besökt förut.
Relaterat
Förvånad betraktar jag byn vid Vildmarksvägen.
Ännu mer förvånad märker jag att jag känner flera personer här.
– När jag var på väg att rycka in i lumpen vände jag mig om, betraktade byn och tänkte ”Vad fult här är”, berättar mannen.
Byn hade blivit för trång för en yngling med aptit på livet.
Nu har han återvänt och rustat upp sin fädernegård och tänker som jag:
”Vad vackert här är”!
Märkligt att byn lever, numera tack vare turister och fritidsboende. Fiske, jakt och friluftsliv lockar. Annat var det förr. Jordbruk och skogsarbete. Hårt arbete.
Byns historia är inte så lång.
1799 kom en dräng från Norge och en nybyggarson från Jormvattnet hit för att bryta mark.
På 1950-talet var byn som störst med 200 invånare.
Nu bor här 78 personer.
Nästan allihop som kommer från byn är släkt och ättlingar till de första nybyggarna.
– Var det cykeln som bröt isoleringen, undrar jag.
– Nej, man gick, svarar man mig.
Eller for med häst som forbönder vintertid.
Friarfärder till fots gick ibland över gränsen till Norge.
”Inget är ”stuttare”=kortare, än en friarmil”, sa en gång en Blåsjöbo som hämtade sin fru i Norge.
Under andra världskriget fanns så kallade kurirer i byn som hjälpte sina norska vänner på flykt.
I byn fanns gemenskapen.
Man berättar om en kvinna som hade svårt att skiljas från stugvärmen vid ett besök hos en grannfamilj.
– Jag må väl gå hem nu, sa hon och tillade. Men ”dörrstockmila” är så lång.
Med det menade hon att det kändes som en mil att gå över dörrtröskeln och ut i kylan.
Så kan man känna än i dag när man lämnar gästfria vänner i den lilla byn för att återvända till den mera anonyma stan.
