Barnen växer med ansvar
Tänker du att det är skönt för barnen att slippa tömma diskmaskinen eller gå ut med soporna? Då bör du tänka om.
Relaterat
Det är viktigt för barnen att känna sig kompetenta och behövda i familjen. Och ju tidigare du etablerar vanan att hjälpa till, desto bättre.
Maten är uppäten och barnen springer från bordet. Kvar står du, som vanligt, med disken. Lika bra det, eftersom det bara blir rörigt om de hjälper till, tänker du. Men vill du att barnen ska lära sig att ta ansvar och dessutom känna sig behövda, bör de få hjälpa till redan från det att de är små, tycker barnpsykologen Jenny Klefbom.
När barnen är i 3-årsåldern kan man introducera dem för disktrasan, tipsar hon.
– Jag brukar kalla det för wettexduk-åldern, när de tycker det är roligt att gå och torka av saker. Som förälder gäller det att fånga upp det intresset och ge massor av beröm.
Ju mer lek och skoj det blir kring hushållssysslorna, och ju mer beröm barnen får, desto större är chansen att vanan rotas. Men förvänta dig ingen verklig hjälp av ett litet barn.
– Inte ens en 8-åring kommer att göra jobbet perfekt, säger Jenny Klefbom och fortsätter:
– Många föräldrar undviker att låta barnen hjälpa till just för att det är lättare att göra det själv. Men man kanske inte behöver be barnet vika finskjortorna, men om de kan fixa med sina egna kläder är det ju jättebra.
Dagens föräldrar ställer mycket lägre krav på sina barn än vad man gjorde för 50 år sedan – då räknade man fortfarande med att barnen skulle bidra till hushållet. Jenny Klefbom tycker att vi borde räkna med barnen lite mer.
– Det är ju något positivt att tidigt få känna sig viktig, och barnen är ofta mer kompetenta än föräldrarna tror. Det handlar också om självförverkligande – att låta barnen gå till skolan själva, gå och handla eller tjäna lite egna pengar genom att gå och panta burkar. Allt sådant gör att de växer.
Föräldrar oroar sig mer i dag än förr, menar Jenny Klefbom, och toleransen för vad som är okej att barn råkar ut för har minskat – för bara några decennier sedan var det ingen som höjde på ögonbrynen om barnen slogs, till exempel.
– Det är naturligtvis bra att vi reagerar på det i dag, men vi måste ändå våga släppa i väg våra barn. Ofta vet barnen själva vad de klarar av.
Men många föräldrar är oroliga, trots att barnen är redo.
– Ofta är oron väldigt diffus – vad som helst kan hända, tänker man. Visst finns det faror, som trafiken till exempel, och visst kan barnen råka ut för något obehagligt. Men de kommer inte att bli kidnappade av Pomperipossa, säger Jenny Klefbom.
