Det känns alltid tomt och sorgset när goda vänner försvinner, och det känns speciellt när någon som man haft många upplevelser tillsammans med är borta.

Nils-Olof Gustafsson kom till riksdagen 1979. Han började sitt arbete i socialförsäkringsutskottet där han fortsatte under alla sina år i riksdagen, fram till 1994, då han valde att lämna det krävande arbetet och inte minst resandet varje vecka mellan Svenstavik och Stockholm.

Redan tidigt i riksdagen väckte Nils-Olof respekt genom sitt stora kunnande i socialförsäkringsfrågor, ett kunnande som han fått, inte minst, genom sitt mångåriga arbete som kassör i Byggnadsarbetareförbundets Jämtlands avdelning 38.

Nils-Olof var inte de stora och yviga ordens person. Han yttrade sig när han hade något viktigt att säga och då var det kloka ord.

I debatterna i riksdagen kunde ingen slå honom på fingrarna, han var alltid väl påläst och även då mycket respekterad genom sitt korrekta sätt att även bemöta motståndarna. Han använde aldrig fula knep utan var rak och ärlig.

Nils-Olof förhävde sig aldrig, ”jag vill ju inte skryta – vi är ju många om besluten”, kunde han säga. Men där underskattade han sin egen roll. Hans stadiga kurs; den goda, inre kompassen, fick han bland annat användning för när någon ny, ostrukturerad kollega kom med förslag som inte riktigt hörde hemma på vänsterkanten. Då förklarade Nils-Olof, vänligt men bestämt, hur saker hängde ihop, hur den generella välfärden stod sig, var bra för alla, också på 1980- och 90-talen.

Denna sida hos Nils-Olof, hans envisa förmåga att övertyga, att hålla i kursen, att därmed försvara de många landvinningar som socialdemokratin erövrat, blev inte alltid så känd utanför en liten krets. Men för detta är svensk arbetarrörelse honom skyldig ett stort tack!

Nils-Olof var inte bara en uppskattad politiker. Han blev vår vän och samtalspartner. Många var de kvällar vi hade trevligt tillsammans. Med dragspelets hjälp förgyllde han en tillvaro, som för oss alla ibland var ensam och fylld av mycket arbete.

Under lång tid tog vi, på initiativ från Nils-Olof, långa morgonpromenader tillsammans, start klockan 7.00 och tillbaka klockan 8.00. Om någon av oss kom för sent – Nils-Olof var alltid i tid – blev vi akterseglade. Det var uppfriskande och nyttiga utevistelser för riksdags­ledamöter, som tillbringade veckorna i ett litet rum i ett stort hus där all service fanns tillgänglig. Behoven av att gå i friska luften minimerades därmed. Många frågor, både politiska och privata, dryftades under dessa promenader.

Nils-Olof älskade sina barnbarn, sa det gärna och berättade om deras utveckling, och hur han uppskattade när han fick träffa dem och gosa med dem och snusa på dem.

Nils-Olof Gustafsson var en synnerligen gedigen och rejäl person.

Vi saknar honom mycket och minns honom med glädje.

Marianne Stålberg
Margareta Winberg