Sonja Jonsson, 41 år.

Görvik är en väldigt framåt by med många företagare. Och jag har aldrig varit med om en så social by. Alla gör allt tillsammans oavsett ålder. Jag skulle kunna ringa till vilken granne som helst och be om barnvakt om det krisar och den grannen skulle ställa upp. Det ser jag som ett stort plus.

Det är någonting på gång hela tiden. Och jag tror att det finns 16 barn som är under tio i byn, så det är en väldigt ung medelålder här. Skolbussen är full hela tiden.

Vi har en aktiv bygdeförening som arrangerar evenemang hela året. Det är skördefest, pimpeltävlingar, höstmiddag och musikkvällar. Vi håller igång.

På sommaren fördubblas nästan antalet i byn eftersom det finns några hus som står tomma nu, men är bebodda hela sommaren.

Det är klart att man saknar affär och post här, men om man saknar någonting kan man gå till grannen och låna ägg eller mjölk. Eller skicka bud med någon som ska till affären. Eller om man vet att någon ska åka in till stan så kan man åka med. Det blir lite pusslande men det brukar gå eftersom man kan få åka med de flesta. Jag tror att man måste hålla ihop på landsbygden för att kunna bo kvar.

Klara Jonsson, 10 år.

Det är kul att bo här. Det finns mycket skog och utrymme och är inte lika trångt som i stan. Jag brukar vara med mina kompisar och hitta på saker. Vad vi gör beror på var vi är. När jag är här brukar jag vara ute med Pål, men det är inte så roligt eftersom han brukar bli arg när vi är ute.

När jag kommer hem från skolan brukar jag kolla på tv eller sitta vid datorn. På måndagar brukar jag inte komma hem förrän klockan nio eftersom jag går på ridskola i Strömsund. På onsdagar åker jag hem och äter sen är det pingisträning i Hammerdal.

När jag blir stor ska jag kanske bli veterinär. Om jag inte blir det vet jag inte vad jag vill bli. Jag kanske flyttar lite närmare Hammerdal, men jag kommer i alla fall bo nära min familj.

Förut gick jag i skolan i Fyrås och då var vi bara 20 barn i hela skolan. Nu går jag i Hammerdal och där är det 31 barn som går i fyran. Det känns lite konstigt. Fast det är kul när man är många, och när man är få också. Man får hitta nya kompisar. Förut var jag den enda tjejen i klassen men nu är vi fler tjejer.

Här i byn leker jag mest med killarna. När vi är hos Casper brukar vi spela tv-spel.

Yvonne Persson, 60 år.

Jag har bott här sedan 1996. Jag blev sjuk på mitt förra jobb och skulle ta ett sabbatsår och bo i stugan, men sen blev jag kvar här i byn. Eftersom jag blev sjuk på jobbet var jag tvungen att hitta på någonting annat så det blev djurhållning. Vi har höns, får, ankor och en hund.

Görvik är en liten härlig by, livaktig. Och det är lagom stort här. Storleken i förhållande till naturen är det bästa. Det sämsta är avståndet till samhällena. Men jag saknar egentligen ingenting här. Jag har ju liksom allt som man behöver.

Det är bara att säga till om man behöver någonting, men samtidigt har alla sin integritet. Men man håller koll åt varandra. Ser om det lyser hos folk eller om de är borta.

Det är fantastiskt att det är en så levande by med så mycket verksamhet. Nästan alla har någon verksamhet här. Och det är fantastiskt med alla dessa barn. Det är ju inte den mest centrala orten.

Jag bodde på Frösön innan jag flyttade hit, men jag saknar inte att bo i stan. Jag vill kunna gå på marken och ha närkontakt med naturen.

Kurt Eliasson, 57 år.

Jag har alltid bott i byn. Det här huset är mitt föräldrahem. Men jag bodde tre månader i Sundsvall när jag gick i skola där. Och 2 terminer i stan när jag gick i den skolan. Eller bodde är fel att säga, jag vistades där på veckorna och åkte hem hit på helgerna. Annars har jag bott här i huset hela livet.

Jag ångrar aldrig att jag inte har bott på andra ställen. Men det har blivit en hel massa mil i bilen som man suttit och kört. Jag körde mellan Strömsund och här varje dag i femton år när jag jobbade på kommunen i Strömsund. Där jobbade jag fram till 1988 eller 1989. Sen blev det Hammerdal när de behövde så mycket folk till industrin där.

De flesta som jag växte upp med har väl flyttat, det är inte många som bor kvar.

Det ser ljust ut för byn nu med många barn, men sen när de ungarna har växt upp flyttar de. Om det inte händer nåt omvälvande. Någon kanske blir kvar och tar över någon gård, men de flesta flyttar när de gått ut skolan.

Det har funnits folk som velat flytta hit, men det finns inga hus att flytta till. De hus som står tomma blir bebodda någon vecka under sommaren och någon vecka under älgjakten så byn utvecklas inte.

Det bästa med byn är att man kan vara hur man vill, man kan vara sig själv.

Berättat för: Anna-Karin Pernevill