Bland seriösa, tuffa, nyfikna, dykande grottforskare finns nerven, spänningen och de överraskande momenten som ger reportaget bränsle.

Välkommen till expedition Bjurälven!

Sista utposten före fjället heter Leipikvattnet. Där står redan en skoter med en trälåda till kälke och puttrar när vi kommer. Vi, det är jag och lokala kännaren och guiden Gunnel Fredriksson, från Stora Blåsjön.

Vi ska snart bli transporterade i den där trälådan ytterligare en halvmil upp på fjället.

– Vi byter om på dass, säger Gunnel och visar vägen.

Snöfallet tilltar och det börjar dessutom blåsa. Tveksamheten infinner sig. Hur långt ska vi? Är det okej att hoppa av?

Gunnel ser dock trygg ut och jag bestämmer mig för att löpa linan ut. Hon kan det här.

Johan Utas har kommit ned från fjället för att hämta oss. Genom dörrspringan skymtar jag Johan som packar skotern i snöyran och jag känner spontant att det här inte kommer att bli någon avslappnad fjälltur i strålande marssol.

Innan vi ger oss i väg har Johan en kortare genomgång:

– Jag är vice expeditionsledare och ska ta dig till ett område där vi grottforskare dyker för att undersöka den vattenfyllda underjordiska grottan, säger han.

Johan talar Blekingedialekt och plötsligt slår en fördom ned som en blixt i mitt huvud: Ska HAN föra oss genom ovädret?

– Jag har ju flyttat hit för snön, naturen och grottorna, säger han sedan.

Det avgör saken. Han kan det här bättre än de flesta.

Mössan och kapuschongen åker på. Gunnel tar plats i trälådan och Johan drar ner glasögonen.

Hur långt är det? frågar jag.

– Fem kilometer, men det kommer att kännas som en mil i det här vädret.

Snön piskar hårt i ansiktet och jag rullar ihop mig som en köttbulle bakom Johan och tar tag i hans midja. Vi är på väg.

Efter ett tag slår vädret om och solen lyser lite mellan kastvindarna. Jag tittar upp och ser hur vårt ekipage följer niporna – nästan som i en rodelbana med ett par, tre meter höga drivor som väggar.

Efter 20 minuter är vi framme. Det är som att komma till en expedition på Sydpolen. Lägret, med tält för mat och vila och ett annat tält för material och utrustning, ligger i en stor krater. En antenn sticker upp mot skyn.

Det är bara pingvinerna som saknas.

– Det här är en dolinsjö, en trattformad sjö, som är vattenfylld på sommaren, förklarar Gunnel Fredriksson, som guidar turister hit ett 15-tal turer per sommar.

I botten på kratern har expeditionen sågat ett hål i isen. Det är ingångshålet. Där har medlemmarna samlats.

– Den vattenfyllda grottan slingrar sig långt in under marken, berättar Johan Utas när han ställt undan skotern.

Hittills har man undersökt och karterat 220 meter, vilket gör den till Skandinaviens längsta vattenfyllda grotta.

På kanten till den lilla isvaken sitter Stefan Barth, gotlänning som studerar till ingenjör, och gör sig redo för att dyka. För honom är det första säsongen i Bjurälven.

– Jag har gjort fyra dykningar hittills och är här för att lära mig hur det här fungerar.

• Är du orolig någon gång?

– Nej, nu ska det bara bli skönt att ge sig ner igen, säger han.

Dykledaren Crister Berg, som sitter bekvämt tillbakalutad på en stol under vindskyddet alldeles vid hålet, noterar tiden på klockan.

– Den klockan är den som gäller för alla. Det spelar ingen roll om den går för fort eller för sakta, det är den som gäller.

Alla synkar klockorna. Bakom dykandet finns ett rigoröst säkerhetstänkande.

Så försvinner Stefan Barth ner i det svarta, nollgradiga vattnet. Luftbubblorna stiger till ytan och den blå hjälmen har snart slukats av allt det svarta.

Expeditionsledaren Niklas Morin hade varit nere på förmiddagen och filmat för en dokumentär om expeditionen. Han säger:

– Man tror inte man är i Sverige. Vi är bara några få personer som varit där, säger han.

• Hur är känslan?

– Det är blandade känslor, dels är det häftigt och spännande och en fantastisk upplevelse, men det finns också en oro om att det kan hända någonting.

• Är det farligt?

Han ler:

– Det är farligare att åka till Thailand på semester. Där kan man drabbas av en tsunami, säger han.

Ovädret slår till på allvar när vi åker tillbaka mot Leipikvattnet. Jag åker sedan med bilen mot Gäddede över de vindpinade fjällen och Gunnel Fredriksson åker hem till Stora Blåsjön för att förbereda helgens jubileumsyra. Det är fem år sedan grottforskningarna kom igång och det firas med ett digert program. På lördag finns möjlighet för intresserade att ta sig ut till expeditionen och det kommer att visas en färsk dokumentärfilm. Man kan också mingla med grottforskarna.

– Det här betyder mycket för bygden, som får extra fokus de här dagarna. Det är det här och allt kring hungerstrejken som satt byn på kartan, säger Gunnel Fredriksson.